ångesten
Men fick berätta saker jag aldrig sagt till henne innan om mitt liv. Kändes skönt men jobbigt.
Det finns så mycket bakgrund som gör en människa.
Jag fick nog den grova ångesten med för verkligen hållt allt inne i mig för att inte bebis ska känna paniken o sorgen. Vet inte hur mkt dom tar emot av sorg.
Kunde inte andas. Fick ta papper för munnen o bara gråta o andas i de. Det gick inte.
Glad att jag hade barnet i magen där. För shit vet inte hur det hade gått annars. Var så många årsen jag mådde så. Och det är hemskt. Man vill bara springa ifrån sin kropp.
Kroppen är så tung.
Bara känslan av att behöva känna att jag måste skärpa mig o inte få gråta så mkt inför barnet sen kommer nog göra att jag kommer drabbas av flera attacker när den sover. Kommer aldrig låta mitt barn se mina tårar el mitt mående. Aldrig.
Fan vad jag hatar ångesten usch.
Men den kryper fram när man inser sin sanning i livet. Jag måste till Göteborg snart jag klarar inte o bo här längre. Har mer o mer panik över att va kvar här.